En påskhälsning från Maria från Magdala, Maria, Jakobs mor och Salome.

"De lämnade graven och sprang därifrån, darrande och utom sig. Och de sade inget till någon, för de var rädda".  Mark 16:1-8.
 

 Så slutar Markus evangeliet och berättar om några vettskrämda kvinnor som först inte törs berätta vad de hade varit med om. Kvinnorna hade gått ut till Jesu grav "tidigt på morgonen efter sabbaten". Det var den nya veckans första dag. De var tidigt ute, före alla som snart skulle gå till sitt arbete. Nu var det slut med Jesus. Nu var det slut med allt som de här kvinnorna hade hoppats på. Men de ville i alla fall se hans grav.

Det var riskabelt i Jerusalem, där han just hade blivit dömd och avrättad.Så de var nog inte så lättskrämda, de här kvinnorna som ger sig ut till graven - och så är den tom. Då flyr de därifrån.

Att han kunde vara levande igen, det faller dem inte in. Det strider mot det säkraste av allt; att den som är död förblir död.

Den tomma graven föder inget påskjubel. Den föder skräck och förvirring inför det obegripliga. Det höll i sig till dess att Jesus visade sig, till dess att han kom till dem. Det finns inga försök i nya testamentet att framställa Jesu uppståndelse som en begriplig händelse. Ibland tror man inte sina ögon, men till slut måste man ju göra det.

En ängel framför nu en personlig hälsning via kvinnorna:

"Var inte förskräckta. Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här. Se här är platsen där han blev lagd. Men gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna; Han går före er till Galileen. Där skall ni får se honom, som han har sagt er".

Jesus uppstod inte för sin egen skull utan för att komma till Petrus och alla andra misströstare, förnekare och svikare. Och idag kommer hälsning till dig.