Är tro en gåva, hemlängtan eller en klump i halsen?

Hur börjar tron? Hur bär man sig åt för att kunna tro? Tro är en gåva som vi får: ”Av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.” – Efesierbrevet 2:8.

Gud har gett oss miljöer där tron lättare kan tas emot och växa. Genom att läsa Bibeln, lyssna på trons berättelser och vara med i en församling gör man sig beredd att ta emot gåvan.

Ofta tänker vi på tron som en intellektuell förmåga, men tron är mer än så. Ordet tro i hebreiskan kan översättas med trofasthet eller trohet. I grekiskan, Nya testamentets språk, kan ordet troende översättas med en person man kan lita på. Motsatsen till tro blir då inte att tvivla utan att vara trolös. ”Tro är hemlängtan, tro är väntan”, skriver författaren Frederick Buechner.

Jag tror att vi alla söker ett språk för vår tro. Det är inte alltid som det ärvda eller lärda språket förmår att uttrycka något så personligt och ömtåligt som hjärtats överlåtelse och tro på Jesus Kristus. Några få ord kan i vissa skeden av livet få ofattbart stor betydelse. Ord som i sig inte är särskilt märkvärdiga, men som lyckas formulera det man tidigare inte funnit ord för.

Att tron är hemlängtan är ingen ny sanning. Anledningen att många psalmer och sånger är odödliga för oss är att de förmår väcka hemlängtan. En melankolisk längtan hem genom att en del av sångerna anlägger ett pilgrimsperspektiv på tillvaron.

Det är ursprung och vandring. Det är uppbrott och hemkomst. Det kristna folket är ett folk på väg, som flyttfåglar som drabbas av helig rastlöshet när sommaren vänder mot vintern. Detta folk vet åt vilket håll de skall flyga. Deras längtan visar vägen. Men det är också en hemlängtan i bemärkelse att återvända till sitt sanna jag. Mötet med Kristus är i dessa sånger precis som hos Buechner en hemkomst så efterlängtad, och så bekant, att den känns som en klump i halsen. Tron kan man inte ta sig, inte prestera fram. Men man kan be om den.

—Sören Carlsvärd