”Kärleken finns”, säger Paulus, den hör till det största i tillvaron, det är den som ger mening åt allt. Han skriver om insidan i den kristna tron. Han kommer in på hur den andliga inspirationen fungerar. 

Den visar sig i andliga gåvor. Så kommer han själv under inspirationens inflytande och producerar an av världslitteraturens pärlor, 1 Kor 13. Man kan inte undgå att känna att han är i förbindelse med de djupa källflödena. 

För mig talar detta om att det innersta i tillvaron inte är en tomhet, inte en cynisk makt som vill oss illa, utan kärlek av högsta kvalitet. 

Hur ska man definiera vad kärlek är? Det går inte. Det är lika omöjligt som att ge en definition på en soluppgång. Paulus försöker inte heller definiera den. Han bara talar om hur den yttrar sig. Så mycket är klart att kärleken är mer än en känsla. 

Aldrig tidigare har det väl talats och sjungits och skrivits så mycket om kärlek som i vår tid. Men risken när det blir för mycket av något är att det uppstår inflation. Inflation leder till devalvering – värdeminskning. Ordet kärlek har devalverats. Det har reducerats till att vara en känsla. En reduktion som är förödande. Som förbränner och förstör för många människor. 

Bibeln har en mycket mer sund och livsbefrämjande syn på kärlek. Den omfattar hela personligheten, också viljan. Därför uppmanas vi att älska. Det är något vi kan bestämma oss för. 

Ibland reduceras livet. Då är det underbart att inte behöva uppleva att kärleken också är något som reduceras, utan att den är något som tilltar och får nya dimensioner. Hur stor kärleken än är så är den ändå inte störst. Paulus skriver om tron, hoppet och kärleken och att kärleken är störst bland dem. Kärleken är inte störst. Det är Gud. ”Gud är kärleken” kan vi läsa, men ingenstans står det att ”kärleken är Gud” Därför är livets mening inte bara att utöva kärlek, utan att lära känna Gud.

—Sören Carlsvärd