En kvinna vänder sitt ansikte nedåt och tårarna rinner ner efter hennes kinder. Hon står på knä bredvid sin son som skjutits till döds. Över allt sker våldsdåd och skändningar. Människor kränks. Ondskan brer ut sig. Sanningen trängs undan.

Men vi vet och vi hoppas att snart kommer den där dagen då de första blomknopparna slår ut och allt grått är glömt. Det känns som en seger. Ett under, en vårblomma som kämpat sig genom en lång mörk vinter, dold för världen.

Ett mönster vi känner igen från Jesu Kristi liv. Guds sårbarhet, Hans utsatthet på korset, Hans död, men så uppståndelsen! Det som vi skall förundras över i världen är inte ondskan, utan att kärleken växer fram. En kärlek som för många ser ut som en dårskap. Svaghet som fullkomnas, en kärlek långt från makt. I smärta och maktlöshet växer kärleken sig stark.

Vi går mot strömmen, vi vandrar uppströms, mot ondskan, mot krig och våld. Mot segregering av människor, mot förtryck, utsugning, likriktning och konsumism.

”De som sår med tårar skall skörda med jubel. De går ut gråtande och bär sitt utsäde; de kommer åter med jubel och bär sina kärvar”: Ps 126:5-6.

Guds bud är att vi ska älska varandra. Det är vårt utsäde. Men vi ser ondskan och vi drabbas alla av den på olika sätt. Vi gråter med dem som gråter och lider med dem som lider. Men Gud älskar den fattige och bor hos den som är förkrossad och ödmjuk. Därför får vi aldrig tystna om sanningen.

Guds son ber för oss att vi ska vara i världen, men att Gud ska bevara oss från det onda. Det onda får inte ta överhanden i våra liv. Vi måste kämpa på alla plan, kämpa där sanningen trängs undan. För den som håller Guds bud han förblir i Gud och Guds ord är sanning.

Tomas A Kempis säger att man inte alltid kan uppleva trons höjdpunkter utan att man måste underkasta sig livets realiteter och lära sig att livet, också troslivet, består av tider av torka och leda. När sådana perioder infinner sig ska man ta sin tillflykt till de enkla tingen, glömma sig själv och ägna sig åt andra människors bästa. Man ska med tålamod uthärda sin inre landsflykt och sinnenas torka. Då glömmer man sina egna problem och kan nå inre frid. Småningom kommer trösten som en överraskning när man inte väntar det, bara man håller ut i tålig och ödmjuk väntan på Guds besök.

Sören Carlsvärd