Jag vill börja med att fråga om du tar illa upp när jag kallar dig så. Gör du det? Andra gånger kommer jag säkert att kalla dig Kyrkan, men så här i början av vår bekantskap så vill jag vara noga med titlarna. Namnet kyrka vill jag spara till de människor som ibland möts hos dig men oftast är kyrka i sin vardag.

 

Först vill jag tacka för senast. Det var fint att få bekanta sig med dig och gå runt med ungdomarna från trånga krypgrunden till den knarriga vinden. Och att besöka dopgraven. Jag hoppas vi ska ses där igen.

 

Men jag skriver till dig av en anledning. Det är en sång av Tomas Andersson Wij som jag inte kan släppa. ”Våra hjärtan bultar nytt, nytt, nytt.” Så här i början av ett år tänker jag mycket på hur vi som människor brottas med förändringar. Å ena sidan längtar vi ofta efter nyheter. Å andra sidan vill vi ha det som det alltid har varit.

 

Du har ju stått länge på din plats och sett både förändringar och vad som består. Kan vi dela några tankar om detta? Det är nämligen så att jag i Bibeln möter lite olika bud i frågan. Både Uppenbarelsebokens ord om att Gud ska göra allting nytt och orden från Predikaren om att det inte finns något nytt under solen. Kan det vara så att de orden talar rakt in i vår längtan efter och rädsla för förändring – fast liksom åt andra hållet?

 

När vi människor jagar efter något nytt och spännande, så påminner Predikaren om att de stora förändringarna aldrig ligger i det yttre. Kan inte du lära mig att se vad som är det viktigaste att hålla fast vid när ett nytt år kommer? Och åt andra hållet också om jag blir för rädd för att lära mig nytt. Du som sett hur förändringar blivit till välsignelse, påminn mig om att vår Gud gör saker nytt. Påminn mig om att Han gör det för att Han är god och vill mig väl. Kan du göra det?

 

Jag ska sluta skriva, men vill be dig om en tjänst först. Hälsa hela kyrkan som samlas hos dig att vi väl kan be för varandra inför det nya året, att alla kända och okända förändringar som det nya året rymmer får dra oss alla närmare Jesus, din hörnsten och vår Herre.

 

Din vän, Jonas