När jag läser kapitlet upplever jag ofta att jag kommer till korta. Vissa dagar når man hyfsat upp till tålmodig och god, möjligen har man inte heller brusat upp. Det är nästan så man känner sig lite nöjd. Tills man läser om kärleken i vers 7 ”att Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.” Kanske är det bra att vi har något mer att sträcka oss mot, att vi inte är färdiga. Ännu!

Men det var vers 10 som blänkte till på ett nytt sätt vid förra läsningen: ”Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.” Det allra mesta ska försvinna,

kunskapen ska göra det, profetian likaså. Men kärleken upphör aldrig. För den hör till det fullkomliga. Så när vi älskar är vi en del av det fullkomliga. Kärleken är det som blir kvar, när det andra upphör att existera. Så är då kärleken både vårt mål och vår mening.

Kärleken har en dimension som inte tycks gå att fånga i ord. Kanske är dimensionen Gud. Att sträva efter kärleken skulle då vara att söka Gud, eller kanske snarare låta sig finnas av Honom. Att låta honom inta hjärtat och låta sig älskas. Ja, det är nog det som är hemligheten. Att låta sig älskas. Då smälter det frusna. Vintern är över...

Sören Carlsvärd