Om jag bara hade åkt hemifrån tvåminuter senare! Då hade jag aldrig krockat påväg till jobbet. Om jag hade vetat vad som skulle hända hade jag överhuvudtaget aldrig gått upp ursängen.

Då hade jag legat kvar och dragit täcket överhuvudet. Sen hade jag läst tidningen tillsammans med en rykande varm tekopp och lyssnat på radioneller bara tittat i taket resten av dan. Inte chansat, inte tagit några risker utan stannat hemma i tryggheten.

Fast risken finns ju förstås, att jag då i stället hade halkat på mattan i badrummet och slagit skallen i handfatet, och sen brutit nacken på väg för att hämta tidningen. Eller spillt skållhet te på katten, som i förskräckelsen hade hoppat upp och klöst ögonen ur mig.

Det hade i så fall varit mycket värre än den där lilla bucklan på bilen som var det som verkligen hände. Det var egentligen inte så farligt. Och ingen blev ju skadad.

Sanningen är ju att hela livet är ett vågspel. Man vet aldrig vad som ska hända. Livet måste levas. Och vad blir det för typ av liv om man aldrig satsar?

Bättre lyss till den sträng som brast
Än att aldrig spänna en båge
—Verner von Heidenstam

Så är det ju. När bågskytten spänner bågen utgår han från att strängen ska hålla. Jag gör likadant när jag spelar gitarr. Fast ibland tvingas jag förstås höra nån av strängarna brista. Det låter inte så kul. Och det kan göra väldigt ont när strängen snärtartill över handen. Men om världens alla bågskyttar och musiker skulle fundera på det hela tiden, skulle dom aldrig komma till skott … eller göra musik.

 Man måste tro

”Tron utan gärningar är död”, står det i Bibeln. Och det är förstås alldeles sant. Men jag skulle också vilja lägga till att ”Utan tro blir ingenting gjort överhuvudtaget.” För att kunna leva måste man våga.

Man måste tro. Till exempel att:
• solen dyker upp vid horisonten imorgon igen
• luften jag andas inte är förgiftad
• den mötande bilen håller sig på rätt sida av vägen
• det finns ström i el-uttaget
• inte balkongen ramlar ner
• min fru inte bedrar mej med en granne
• bron håller, att isen bär, att potatisen växer …

Listan kan göras hur lång som helst. Skulle jag inte få ta nånting för givet, utan hela tiden ifrågasätta precis allt, så skulle jag bli tokig.

Det finns folk som tror på vetenskapen. Trots att den ändras hela tiden. Forskarna påstår att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt. Sen forskar dom vidare och tvingas gång på gång förändra sina slutsatser. Så är det och så kommer det alltid att vara. Som forskare måste man tvivla, ifrågasätta och söka vidare.

Som människa måste jag också tvivla, ifrågasätta och söka vidare.
Men jag orkar inte ifrågasätta allt. I alla fall inte hela tiden. Det mesta måste jag tro.

Eviga sanningar?

Det sägs att det inte finns några eviga sanningar. Men jag undrar om det stämmer. Finns det ändå inte nånting som är fast mitt i allt det osäkra? Nånting, eller Nån, som man faktiskt kan lita på, tro på, utgå ifrån? Hela tiden?

Ja, det skulle väl i så fall vara Gud.

Men hurdan Gud egentligen är kan jag förstås aldrig veta. Det övergår mitt förstånd. Naturligtvis, eftersom Gud är Gud. Det närmaste jag kan komma borde vara det jag har hört om Gud i mänsklig gestalt. Jesus.

Han som sa till sina lärjungar att ”Jag är sanningen”;”tro på Gud, tro också på mej.” Och sen fortsatte han med att tala om kärleken som det djupaste uttrycket för vem Gud är.

Tänk att våga tro på kärleken! Lita på att tillvarons innersta väsen inte är död materia, inte slumpen, inte hat, inte ondska, inte likgiltighet, utan kärlek. Det skulle jag gärna vilja tro. Det vill jag tro. Det tror jag … jag utgår i alla fall från det. Tvivlar visserligen ibland. Men sen smyger den där tron, det där hoppet fram i alla fall. Kärleken. Trots allt.

— Ingemar Olsson