Hellre bli dödad själv än svika barnen

– Vad tänker du på när du hör ordet ”kärlek”?

Jag fick frågan, funderade en halv sekund och svarade.

– Jesus på korset! 

För min inre syn ser jag helt tydligt ett sorts ”levande krucifix”, samtidigt som jag med min inre hörsel hör en melodislinga med ordet ”kärleken”.

Anledningen är självklar. Ordet ”kärleken” finns i refrängen till min sång ”Som din mamma”. Och synintrycket kommer sig av att jag, varenda gång jag framför sången i en kyrka, vänder mig om och pekar på korset – det kors som oftast hänger i kyrkans fond – just när refrängen börjar:

Kärleken – ingen gräns för den

Högre än bergen, djup som oceanen

Kärleken – den är varm och stor

Kärlekens gode Gud är också mor

Sången handlar om moderskärlek – en mor som älskar sina barn så mycket att hon offrar sig själv. Och det är ju precis det som Jesu död på korset innebär.

Så här sjunger jag i sångens tredje vers, samtidigt som jag, vänd mot publiken, gör korstecknet:

Villig att offra livet för att rädda sina små

Hellre bli dödad själv än svika barnen.

Och så kommer refrängen igen:

Kärleken – ingen gräns för den

Högre än bergen, djup som oceanen

Kärleken – den är varm och stor

Kärlekens gode Gud är också mor

Den korsfäste Jesus är helt uppenbart en man. Men Gud själv är varken man eller kvinna. Naturligtvis. Gud är Gud. Punkt. Och där skulle alla beskrivningar och omskrivningar kunna ta slut. Eller – och det är så människor i alla tider har gjort – tar vi till så många olika bilder och metaforer vi kan för att överhuvudtaget kunna säga någonting om Gud. Ingen bild är heltäckande, ingen kommer ens i närheten, men för oss människor är de ändå nödvändiga. För annars kunde vi inte föreställa oss någonting alls. Och hur ska man beskriva nåt så obeskrivligt som Gud? Eller kärleken?

Jesus själv gav oss bilden av en kärleksfull far – som mänskligt sett lika gärna kan vara en mor. Och för att göra gudsbilden aningen större, tycker jag gärna man ska växla mellan begreppen. 

Vid ett tillfälle liknade Jesus sig själv vid en hönsmamma.

När hönan inser att det är fara å färde, samlar hon snabbt in sina kycklingar under vingarna och lägger sig ner. Om det då till exempel är gräsbrand, så kommer elden att lämna mamman ihjälbränd, men kycklingarna vid liv.

Jag har hört en manlig artist med basröst pratsjunga fram en text till sin son, där han förklarar att om sonen vägrar försvara sitt land med vapen i hand, så ”har jag inte längre nån son”. I nästa rad lägger han till att ”Din mor däremot kommer att älska dig, vad du än gör, för hon är kvinna.”

En mors kärlek övergår – i sin renaste form – det mesta. 

Men – och det måste man också minnas – tyvärr finns det både fäder och mödrar som inte orkar, kan eller vill ge sina barn kärlek. Barn till såna föräldrar får förstås inga positiva känslor, när de hör Gud kallas ”mor” eller ”far”. Senast jag sjöng ”Som din mamma” på ett fängelse, reste sig till exempel en av fångarna och gick ut. Efteråt fick jag veta att hans relation till sin mamma var så dålig, att han inte orkade höra min sång.

Men kärleken finns ändå. Trots allt. Nya Testamentets goda nyheter är att ”Gud är kärlek” – en kärlek som visade sig konkret i världshistorien för knappt 2000 år sen, omkring år 33. Och det är just den konkreta bilden – Jesus på korset – som jag ser för min inre syn, när jag hör ordet ”kärlek”.

 — Ingemar Olsson